All forskning visar att arbetskraftinvandringen som pågick cirka 1955-1985 var en mycket god affär för Sverige. Invandrarna började omgående bidra till samhället genom att betala skatt. ETT STORT TACK till alla strävsamma Finländare, Italienare, Juggar, Turkar, Greker, Polacker m fl som kommit hit och slitit i industri, omsorg, taxibilar, städföretag och restauranter och därigenom berikat oss ekonomiskt och naturligtvis även i många andra avseenden.

Sedan mitten av 1980-talet har invandringen successivt förskjutits mot asylinvandring (flyktinginvandring), som idag totalt dominerar. Cirka 7% av dagens svenskar, cirka 680 000, utgörs av f d asylinvandrare. I ekonomiskt avseende är detta problematiskt.

I februari kom en rapport från Göteborgs Universitet, ” Refugee immigration and public finances in Sweden”, skriven av Joakim Ruist. Rapporten som borde varit ett bombnedslag i debatten har förbigåtts med största möjliga tystnad.

Ruist analyserar i sin rapport de ekonomiska konsekvenserna av den totala asylinvandringen fram till idag. De ”tickande” kostnaderna 2015 för all tidigare asylinvandring (före 2015) uppskattas till 53 miljarder kr per år, motsvarande 1.35% av BNP. Pengar som via olika system transfereras till de cirka 7% av svenskarna som kommit hit som asylinvandrare, från övriga 93% av befolkningen. Det betyder att övriga 93% av svenskarna betalar närmare 6 000  kr / person / år till gruppen asylinvandrare före 2015. Räknat per förvärsarbetande blir siffran drygt 10 000 kr / år. Det kan noteras att Ruists resultat överensstämmer väl med vedertagna internationella studier som t ex Robert Rowthorns välkända rapport ”The fiscal impact of immigration on the advanced economies”.

(Tickande kostnader ska inte förväxlas med den ackumulerade kostnaden under hela tidsperioden, vilken är oerhört mycket högre, eftersom den tickande kostnaden endast avser ett år.)

4/5 av transfereringen beror på att gruppen asylinvandrare bidrar väsentligt lägre i form av skatter då deras inkomster endast är 60% av genomsnittet, vilket gör att flertalet är beroende av olika former av bidrag. Hälften av transfereringen sker via det allmänna pensionssystemet, men även exempelvis arbetslöshetsersättning, sjukersättning, föräldraersättning, socialbidrag och förtidspension är betydande poster.

Bara 1/5 av transfereringen sker genom att asylinvandrare använder trygghetssystemen mer än Sverigefödda. Nämnas kan att de besöker sjukvård 1.3 gånger mer, drar extraresurser i skolan och att de är 2.5 gånger överrepresenterade avseende kriminalitet, siffrorna hämtade ur Ruists rapport.

Det kan inte nog betonas att asylinvandrare är lika goda människor och lika goda svenskar som alla andra. Förklaringen till gruppens svaga ekonomiska ställning är att de har mycket dåliga förutsättningar att lyckas. Deras utbildningar är sällan gångbara i Sverige. Många i gruppen har bara gått något år i skola, analfabetism är vanligt förekommande. För de som talar utomeuropeiska språk är det svårt att lära sig så pass god svenska som krävs på dagens arbetsmarknad – den tid då företagen anställde folk för att lyfta kartonger eller skruva åt bultar med skiftnyckel är sedan länge förbi. Lägg därtill den omfattande diskriminering som råder på arbetsmarknaden. Asylinvandrarna har alla odds emot sig.

2015 tar Sverige emot cirka 150 000 asylinvandrare (inklusive anhöriginvandring), av vilket man kan dra slutsatser för framtiden. Ruists rapport visar att kostnaden för asylinvandrare är skyhög de första åren för att klinga av mot normalläget efter cirka 20 år. Sverige befinner sig just nu i en pågående kostnadschock, som tveklöst kommer att resultera i totalhaveri.

Ovanstående analys behandlar de tickande kostnader som pågår idag som följd av de asylinvandrare som kommit till Sverige före 2015. Dessa kostnader är inte direkt synliga i några budgetar då de kamoufleras i de olika systemen.

I mitt nästa inlägg ska jag presentera den osminkade sanningen om vad den totala kostnaden för asylinvandringen är 2015, då även de officiellt budgeterade kostnaderna för 2015 beaktas.

I mitt näst-nästa inlägg ska jag redogöra för de sammanlagda effekterna av Sveriges asylinvandring och utlandsbistånd.

Därefter ska jag utveckla mitt resonemang kring hurvida det kan finnas alternativ till den politik som gör Sverige till ett fattigt land.

Någon måste våga säga sanningen. Vissa tycker att det är cyniskt, rentav omoraliskt, att lägga fakta på bordet och att beakta vad pengarna alternativt skulle kunna användas till. Men en ökad kostnad på en budgetpost innebär ofrånkomligen en åtstramning på någon annan post, eftersom en budget är ett kommunicerande kärl. Detta matematiska faktum har inget med människosyn att göra.

Svenska folket har rätt att få veta. Väljarna har rätt att fatta sina beslut på korrekta grunder. Det kallas demokrati.