För inte särskilt länge sedan lobbade Fredrik Reinfeldt för att Turkiet skulle bli medlem i EU. Carl Bildt var besatt av att få in Ukraina i unionen, vilket delvis utlöste ockupationen av Krim och krig i Ukraina. Birgitta Ohlsson såg möjligheter för EU-expansion till länder som Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och till och med öster om Kaspiska havet. På vilka grunder beviljades Bulgarien och Rumänien medlemskap? Idag har den febriga expansionsberusningen lagt sig. EU lider av elefantiasis och vi bevittnar nu vad som kan vara unionens sammanbrott.

Var EU i själva verket dömt att falla redan från början? Jag tror det. Organisationen är ett hafsverk, ett elitprojekt utan förankring hos medborgarna, byggt av flåsiga politiker som ville skriva in sig själva i historieböckerna. Starka och motstridiga krafter sliter nu unionen i stycken alltmedan käbblet fortsätter på 24 språk.

Schengen är historia. Visegradgruppen (Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern) motsätter sig muslimsk invandring, liksom Litauen. Grekland hanterar sin ekonomi som ett bortskämt barn med rika föräldrar och har förvandlats till blott en bro till Nordeuropa. Italien, Portugal och Spanien har usla statsfinanser och hotas av bankrutt. I Frankrike råder undantagstillstånd! Polen och Ungern har inlett vad som hotar bli demontering av demokratin. Sannolikheten för Brexit växer och Storbritannien kommer hur som helst aldrig att bli medlem att bli ”på riktigt”.

Flyktingkrisen katalyserar EU:s sönderfall. Syriens problem är Europas problem, men EU står maktlöst. Utan militära resurser – ingen riktig makt, sedan kan man yra om EU:s ”soft power” hur mycket som helst.

Jag har sett ett antal företagsfusioner inifrån och utifrån. Att fusionera jämbördiga parter, där båda (eller alla) tillåts fortsätta som de vill misslyckas alltid. Så hur ska man kunna ”fusionera” 28 länder, där alla fortsätter att använda sitt eget språk och alla kräver mängder med specialregler? Inga tydliga rågångar finns mellan vad som är medlemmarnas egna beslut och vad som kan och ska beslutas på överstatlig nivå. Det finns en gemensam valuta men ingen gemensam finanspolitik. Lägg därtill ett ”huvudkontor” som månatligen flyttar verksamheten mellan Bryssel och Strasbourg, en i historien oöverträffad idioti.

På andra sidan Atlanten finns ett exempel på en mycket framgångsrik federation som bestått i 240 år, bildad av 13 ursprungliga stater och som nu inkluderar 50 medlemmar som talar samma språk och har en gemensam valuta, finanspolitik, utrikespolitik, samt vissa gemensamma federala funktioner och lagar. USA leder utvecklingen på i stort sett alla områden och dominerar världen sedan 1945. USA är ”best practice” som det kallas inom näringslivet.

Europa kan tillämpa ”best practice” genom att följa exemplet USA. Tyskland har en författning som baserar sig på USA:s. Tyskland består av 16 delstater med hög grad av självstyre och är framgångsrikt i närmast alla avseenden.

Fler stater skulle kunna ansluta sig till United States of Europe (USE) som ersätter namnet Tyskland, förutsatt att de nya delstaterna till 100 procent accepterar systemet och spelreglerna. De nordiska och baltiska staterna skulle liksom Österrike passa in, liksom troligen Nederländerna, Belgien, Luxemburg och möjligen Visegradgruppen samt Schweiz, om de skulle vilja.

Tyskland skulle stå för 37 procent av folkmängden i ett fullskaligt USE, medan Sverige och de flesta övriga länder landar omkring fem procent med undantag av Polen som står för 17 procent (det bör noteras att Sverige har något större BNP än Polen). Tysklands storlek skulle ge USE ett tydligt och behövligt ledarskap, men inte så stort att det blir enväldigt. Tyskland och Polen skulle tillsammans kunna ”köra” unionen som ett tandempar, med en mycket starkare ställning än EU:s omaka tandempar Tyskland och Frankrike, som tappat makt allteftersom EU har expanderat.

Sverige skulle vara den till folkmängden sjunde största av 32 delstater i USE efter Polen, Nordrhein-Westfalen, Nederländerna, Bayern, Belgien och Baden-Württemberg, vilket skulle ge oss betydande inflytande, kanske som tongivande för ett block bestående av några nordiska och baltiska länder. Inget skulle hindra (nåja) att Stefan Löfven valdes till förbundskansler i detta USE byggt på tysk grund. Inget säger att de tyska delstaterna ska agera enhetligt. I en röstning skulle kanske Sachsen, Thüringen och Hessen välja att stödja ett nordiskt/baltiskt initiativ, medan Saarland och Schleswig-Holstein ansluter sig till förslaget från BeNeLux.

De allra viktigaste funktionerna förblir där de är: Parlamentet och utrikesdepartementet i huvudstaden Berlin, centralbanken i Frankfurt och försvarshögkvarteret i Bonn. Institutionerna i övrigt kan lokaliseras över hela federationen. USE skulle inkludera cirka 220 miljoner invånare och vara en ekonomi i storlek med halva USA och därmed världens tredje största ekonomi. USE skulle vara att räkna med i världen och en tillräckligt stark motvikt mot Ryssland.

USE:s officiella språk skulle vara tyska, möjligen också engelska, med Europamark som valuta och med gemensam finans- och penningpolitik. Inre gränser skulle helt avskaffas, vilket förutsätter fungerande yttre gränskontroller och en långsiktigt hållbar och synkroniserad migrationspolitik. En nödvändighet är uppbyggnad av starka militära resurser.

Det är dags att en gång för alla förpassa andra världskriget till historien och låta Tyskland spela sin naturliga roll som ledare för åtminstone norra halvan av Europa, Ryssland undantaget. Endast Tyskland kan ge Europa ett fungerande och nödvändigt ledarskap.

Vad säger du, Angela, tar du emot en svensk medlemsansökan?