Vår förlorade yttrandefrihet – 50 nyanser av brunt

Det finns en anledning till att vårt land befinner sig i fritt fall. Anledningen är att det fria ordet metodiskt kvävs av en journalistkår som tycks ha missuppfattat sin egentliga uppgift – att granska makten och att ge allmänheten politiskt ofärgad information om vad som händer i samhället. I brist på kritik kan våra politiker härja fritt, vilket de sannerligen också gjort.

Istället för att granska makten har journalistkåren under decennier granskat medborgarna. Från sina upphöjda positioner agerar de åsiktspoliser genom att brunsmeta alla som vågar höja sina röster mot den destruktiva migrationspolitik som förvandlat vårt samhälle till oigenkännlighet.

Genom att desinformera, mörka och vinkla har medierna fört det svenska folket bakom ljuset i decennier. Är det i själva verket just detta som är mediernas uppgift? Vem bestämmer vad som är mediernas uppgift? Svaret leder till den logiska frågan om vilka som äger medierna.

Krig i sandlådan

Istället för att uppmuntra en saklig, intellektuell debatt, tystar journalisterna debatten  genom att ägna sig åt personliga påhopp. Sakliga analyser bemöts med påståenden om rasism, högerextremism och rentav anklagelser om psykiska problem. Ordet fobi betyder enligt ordböckerna ”tvångsföreställning” eller ”irrationell skräckkänsla”, varför anklagelser om exempelvis islamofobi och homofobi känns obehagliga. Skall journalister ägna sig åt att ställa diagnoser? Än värre är det att bli anklagad för antisemitism.

Debattnivån inom våra största och mest upphöjda tidningar som DN, SvD och Kvällsposten är faktiskt inte bara antiintellektuell, den är både juvenil och pubertalt aggressiv.

Expo som rikslikare

Stiftelsen Expo grundades 1995 av bland andra Stieg Larsson vars internationella succé med ”millennieböckerna”, gav en god ekonomisk plattform. Stieg Larsson var kommunist och ansåg sig själv närmare bestämt vara så kallad trotskist.

Expo har enligt egen utsago som syfte att ”upplysa allmänheten om rasism och främlingsfientlighet”. Expo påstås vara ”partipolitiskt gränsöverskridande”. 

Sanningen är att Expo samlar extremvänstern bakom den oantastliga skylten ”antirasism”. Expos ledning har flera gånger beslagits med nära kontakter med den våldsbenägna organisationen AFA (Antifascistisk aktion). AFA är terroriststämplat i ett flertal länder, bland annat i USA.

Expo för omfattande register över sina politiska motståndare. Expo har till exempel rotat fram inlägg på Facebook som undertecknad har gjort 2017. Då ska man beakta att jag under mer än ett decennium gjort kanske 8 000 – 10 000 inlägg, vilket ger en idé om storleken på databasen. Eftersom jag har som rutin att radera alla inlägg månadsvis handlar det bevisligen om registrering som pågått i åratal. Tusentals människor är registrerade, ned till minsta inlägg på sociala medier.

Att registrera människors politiska åsikter är förbjudet enligt lag. Varken polis eller säkerhetstjänster äger rätten att ens göra anteckningar om människors politiska åsikter, men Expo rundar lagen elegant.

Och nu till det märkligaste: Alla stora medier, dags- och kvällstidningar, SVT och hänvisar reflexmässigt till Expo som någon slags rikslikare. Med tanke på Expos storskaliga åsiktsregistrering och samarbete AFA, är Expos uppburna position minst sagt märklig. Befläckade profiler som Robert Aschberg och Mona Sahlin sitter eller har suttit i Expos styrelse.

Expo skadar demokrati och yttrandefrihet och utgör via AFA ett fysiskt hot mot alla som är registrerade. Expo borde terroriststämplas och stängas. De ansvariga för borde straffas för olaglig åsiktsregistrering.

Näthatsgranskaren som tystar migrationskritikerna

Den självutnämnde ”Näthatsgranskaren” Tomas Åberg har polisanmält tusentals svenskar för brott mot den nya lagen ”Hets mot folkgrupp”. Oftast handlar det om goda svenskar som i frustration över att ha drabbats av massinvandringens baksidor uttrycker något på sociala medier.

Som lagen tolkas är allt och alla att betrakta som ”folkgrupper”. De flesta domar handlar om påstådda kränkningar av muslimer, som knappast utgör en folkgrupp då det handlar om 1,6 miljarder människor över hela världen.
Även saklig och faktabaserad islamkritik, utan kränkande ord tolkas som hets mot folkgrupp. Åtminstone enligt den muslimske åklagare som beslutat att väcka åtal mot mig. Jag ser fram emot att bli frikänd.

Även ”invandrare” betraktas som en folkgrupp, fast det känns litet ologiskt att dra norrmän och somalier över samma kam. Att uttala sig invandringskritiskt är att leka med elden i dagens Sverige. HMF-lagen kan ge två års fängelse och man kan lita på att världshistoriens störste angivare – Tomas Åberg – polisanmäler för brott mot HMF.

Näthatsgranskaren har finansierats av Kulturdepartementet med 1,8 miljoner kronor. Till bilden bör läggas att Tomas Åberg har en personlig vandel som medfört åtskilliga domar i Örebro Tingsrätt. Tomas Åberg är dock mest känd för att han lät sina jakar svälta och törsta ihjäl, vilket han aldrig dömdes för eftersom han flydde till Tanzania under fem år, tills brottet var preskriberat.

Robert Aschberg – en ulv i fårakläder

Robert Aschberg är känd för allmänheten sedan han slog igenom i TV3 genom att sparka på bilar. Idag är Aschberg mest känd för TV-programmet ”Trolljägarna” där han förföljer och hänger ut människor som uttryckt sig negativt om massinvandringen. Det handlar som regel om  frustrerade svenskar i marginalen – sadistisk mobbning av utsatta människor sänds som god TV-underhållning.

Robert Aschberg är ordförande för Publicistföreningen, som i högstämda ordalag påstår sig  värna det fria ordet, men i själva verket är Aschberg  vänsterns yttersta utpost för att kväva yttrandefriheten. Via sin medieplattform kan han ostraffat kan ge sig på vem som helst. Det är också känt att Aschberg bedriver ett omfattande arbete bakom kulisserna, där han via diverse obskyra metoder gör livet surt för motståndarna.

Drevkulturen har tagit yttrandefriheten ifrån oss

I Sverige råder åsikts- och tankeförbud, vilket påminner oss om DDR, Sovjet och Nordkorea. Via ett i grunden skattefinansierat ekosystem av aktörer, som huvudsakligen försörjer sig genom brunsmetning, hålls debatten i ett stryptag. I ekosystemet ingår systemmedierna, journalistkåren, Näthatsgranskaren, HMF-lagen och som grundbult Expos gigantiska åsiktsregister.
Expo levererar material som kan användas för att starta ett drev mot vem som helst. Alltid finns det någon tweet eller delning på Facebook som kan klandras.
När någon trycker på knappen genom ett hånfullt påhopp, ofta på sina privata sociala medier, stämmer strax fler journalister in i kören, vilket leder till ett crescendo som slutar med att karriären är över för offret.

Mediernas drevkultur har skapat ett skräcksamhälle där makten inte kan kritiseras. De som smetas i någon av de många nyanserna av brunt förlorar inte bara sin försörjning, utan också sin heder då de pådyvlas vänsterjournalisternas kränkande etiketter.

För att knyta ihop denna krönika ska jag besvara frågan om vem som äger medierna. I Sverige är mer än hälften av alla tidningar Bonnier-ägda. Bonnier har i stort sett monopol på bokutgivningen i Sverige.
Den journalist eller skribent som vill göra karriär i Sverige gör bäst i att inte utmana Bonniers politiska agenda. Den som glömmer vem som är husse förpassas snabbt ut i kylan.
Bara genom att påpeka att medierna domineras av Bonnier får jag med automatik etiketten ”antisemit”, vilket jag givetvis inte är. Men var så god att dreva, mig kan ni ändå aldrig tysta eftersom jag råkar ha en alldeles för stor passion för sanning. Och civilkurage nog att stå upp för den även om det kostar.

Leve det fria ordet!

Arne Weinz