Alla vi som bekymrar oss över islamiseringen av Västeuropa läser då och då om det s k Barcelonaavtalet från 1995, som påstås vara roten till den muslimska massinvandringen som har lett till grundläggande förstörelse av vårt samhälle. Det som sägs om ”Barcelonaavtalet” på sociala medier kan kortfattat kokas ned till att EU öppnade portarna för muslimsk massinvandring mot att garanteras oljeleveranser på lång sikt. Det påstås också att EU-länderna förband sig att anpassa sina lagar så att muslimska traditioner inte längre skulle stå i strid mot lagen. Många menar att de europeiska politikerna köptes och att avtalet i praktiken är en ondskefull plan för hur Europas nationalstater ska krossas och bli muslimska.

Till sist drev min medfödda nyfikenhet mig till källan, alltså det dokument som undertecknades 28 november 1995. Till min förvåning var dokumentet blott 14 sidor, inklusive deltagarförteckning. Det tog cirka 10 minuter att skumma igenom dokumentet, vilket jag rekommenderar alla som är intresserade av fakta och sanning att göra. Dokumentet finns på https://eeas.europa.eu/archives/docs/euromed/docs/bd_en.pdf

Än mer förvånad blev jag över dokumentets innehåll. För det första är detta en deklaration – d v s en avsiktsförklaring – inte ett avtal. Dokumentets officiella och korrekta namn är ”Barcelonadeklarationen”, som undertecknades i samband med ”The Euro-Mediterranean Conference – 27-28 november 1995”. Som namnet antyder var detta en konferens som handlade om länderna kring Medelhavet. Deltagarlistan utgjordes av ländernas utrikesministrar, bortsett från PLO:s ledare Yassir Arafat som deltog utanför den ordinarie deltagarlistan. Det enda Medelhavsland av betydelse som saknades var Libyen, som på den tiden regerades av den oftast oregerliga diktatorn Khadaffi.

Samtliga av de då 15 medlemmarna i EU deltog, vilket förklarar Sveriges och Finlands deltagande. Lena Hjelm-Wallén som var utrikesminister i den socialdemokratiska regeringen undertecknade deklarationen för Sveriges räkning, för vilket hon blivit uthängd och hatad. Sverige som hade varit EU-medlem i blott 10 månader närvarade i stort sett som observatör, då Sverige av naturliga skäl inte är särskilt involverat i Medelhavsregionen.

Barcelonadeklarationens innehåll är en lös deklaration om att Medelhavsländerna ska sträva efter fred och stabilitet i regionen samt att förbättra det allmänna välståndet och de demokratiska rättigheterna.

Medelhavsländerna enades enligt Barcelonadeklarationen om samarbeten och förbättringar inom följande områden:

• Frihandel
• Harmonisering av standards och regelverk
• Ekonomiskt och finansiellt samarbete
• Kulturellt utbyte
• Energi
• Miljö och hållbarhet
• Turism
• Vetenskap
• Industri
• Jordbruk
• Fiskerirättigheter
• Bekämpning av terrorism och droghandel
• Migration

Dokumentet på 14 sidor slår alltså fast att Medelhavsländerna bör samarbeta på alla tänkbara områden för att öka regionens välstånd, vilket enligt min mening är en välmenande och oklanderlig ambition, som Sverige givetvis ställde sig bakom.

Vad gäller migration så nämns helt kort att den bör vara reglerad och att illegal migration ska motarbetas.

Vad avser ryktet om att politikerna sålde Europa i utbyte mot olja så kan konstateras att Libyen som är den enda betydande oljenationen kring Medelhavet inte deltog. Inga deltagare fanns från oljenationerna på Arabiska halvön, inte heller från Iran eller Irak. Ordet ”olja” nämns inte en enda gång i dokumentet.

Min slutsats är att konspirationsryktena om ”Barcelonaavtalet” är en skröna i nivå med ”Råttan i pizzan”.

De som känner mig och min starka avsky mot islam vet att jag inte har anledning att försvara eller bortförklara något rörande Barcelonadeklarationen. Jag vill bara som alltid att rätt ska vara rätt – åsikter ska baseras på fakta och sanning, inte på vandringssägner.

I slutet av deklarationen nämns dock att nästa möte skulle ske i Madrid. Vad som hände på detta möte saknar jag kännedom om.