I Norrbotten pågår två megaprojekt för fossilfri tillverkning av så kallat grönt stål. Tillverkningen kommer att kräva enorma mängder elektrisk ström som inte kommer att finnas tillgänglig, vilket får frågetecknen att hopa sig över de båda projekten.

Vid traditionell framställning av järn hettas malmen upp i en masugn genom förbränning av koks vilket får malmens järnoxider att löses upp. De frigjorda syreatomerna binder sig istället med med koksens kolatomer så att koldioxid (CO2) bildas och släpps ut. Järnframställning står för 7% av världens totala utsläpp av CO2. I Sverige som är en betydande exportör av stål uppgår utsläppen till hela 12%.

Sverige går nu i bräschen för att omdana världens järnframställning genom att skapa en ny och klimatsmart process, i vilken malmen hettas upp genom förbränning av vätgas (H2). Då binder sig det frigjorda syret med vätet så att helt ofarlig vattenånga bildas och släpps ut. Här har Sverige en möjlighet att förändra världen och samtidigt skapa en stor exportindustri i form av ”grönt stål” samt teknik och kompetens kring den nya processen. Ambitionerna är hedervärda och alla önskar vi att projekten för tillverkning av grönt stål ska krönas med framgång.

 De statliga aktörerna LKAB och Vattenfall har tillsammans med börsnoterade SSAB (där LKAB är största ägare) bildat bolaget Hybrit Development AB som med hjälp av vätgas ska igångsätta storskalig tillverkning av så kallad järnsvamp i Gällivare. F n pågår utveckling i Luleå, som snart ska följas av testproduktion i Gällivare. Full produktion ska uppnås 2034.

I Svartbyn utanför Boden pågår ett annat megaprojekt som drivs av H2 Green Steel AB med riskkapitalisten Harald Mix som största ägare. H2Green Steel marknadsförs som ett projekt som drivs med privata pengar, men en närmare granskning visar att en stor del av finansieringen är garanterad av staten. H2Green Steel ska redan om två år vara uppe i en produktionskapacitet om 2,5 miljoner ton grönt stål per år, vilket är i paritet med SSAB:s produktionsvolym i Luleå. 2030 ska H2Green tillverka 5 miljoner ton grönt stål per år, vilket är mer än SSAB:s hela produktion i Sverige. Här kan man ana en konflikt i form av oönskad konkurrens från H2Green Steel, vilken troligen är förklaringen till LKAB:s häpnadsväckande uttalande att de inte har någon malm att leverera till H2Green Steel. Och skulle de ha malm så hävdar LKAB att järnvägskapaciteten ändå inte räcker till för att leverera.

Det finns ett gemensamt krux för de båda megaprojekten i Gällivare och Boden. Enorma mängder vätgas måste tillverkas, vilket ska ske genom så kallad elektrolys där vanligt vatten är råvaran. H2 Green Steel har ansökt om tillstånd att ta upp 2 000 liter vatten per sekund från Luleälven. Med hjälp av elektrisk ström spjälkas vattnet upp i syre och väte, vilket kräver stora mängder el. Det går åt 50 kWh för att producera ett kilo vätgas, som i sin tur ger 33 kWh energi. På vägen till vätgas förloras alltså 34% av den tillförda elektriska energin.

När både Hybrit och H2Green Steel är i full swing något år in på 2030-talet kommer de tillsammans, årligen att förbruka uppskattningsvis 80TWh elektricitet, vilket motsvarar hela Finlands elförbrukning, eller om man så vill motsvarande halva Sveriges förbrukning. För att få något att relatera till kan man jämföra med kärnkraftverket Forsmark, vars tre reaktorer totalt producerar 25 TWh per år. Det krävs alltså tio kärnkraftsreaktorer av Forsmarktyp för att tillgodose det gröna stålets elbehov i Norrbotten, vilket får mig att fundera över hur grönt stålet egentligen är. Väljer man vindkraft, där nämnde Harald Mix har stora intressen, krävs 1 400 vindkraftverk höga som Eiffeltornet och minst sagt omfattande uppbyggnad av ledningsnät. Kanske ser Mix chansen att slå två flugor i en smäll.

H2Green Steel har idag viss finansiering, en grovplanerad tomt i Svartbyn och en intressant idé samt ett nyligen tecknat avtal med Statkraft, som är norska statens motsvarighet till Vattenfall, om köp av 14 TWh elektrisk ström per år. Svenska Kraftnät har dock sagt att det tar 12 år att bygga den ledningskapacitet som krävs för att distribuera den elektriska strömmen. Med tanke på att ingen järnväg finns, ingen malm och att tekniken är oprövad i större skala känns det väl optimistiskt att storskalig produktion är igång redan om två år.

Den enda fungerande lösning som jag kan se för elbehovet är att bygga nya kärnkraftverk, med kanske vardera 3-4 reaktorer i Gällivare respektive Boden, vilket minimerar behovet av ny ledningskapacitet, men det känns inte så troligt att detta sker. Nämnas bör dock att Finland kan bli en elexportör av rang när de fått upp farten på världens största kärnkraftverk i Olkiluoto som är under intrimning.

I tillägg till ovan nämnda projekt bör spanska Grupo Fertiberia nämnas, som är Västeuropas största tillverkare av konstgödsel. Bolaget har aviserat en satsning på 10 miljarder SEK för att bygga en jättelik produktionsanläggning för konstgödsel någonstans i Luleå- / Bodentrakten 2025 / 26. Produktionen av konstgödsel kräver enorma mängder av vätgas (!), som ska tillverkas med hjälp av den billiga gröna elen i Norrbotten. Det verkar inte troligt att spanjorerna har hör talas om planerna för grönt stål i Norrbotten. I sammanhanget bör också nämnas Facebooks största anläggning utanför USA, som finns i Luleå. Anläggningen förbrukar subventionerad elström i paritet med en medelstor stad.

Hybrit och H2Green Steel rusar mot varandra i ett chicken race som riskerar att sluta i en megakrasch. Min gissning är att det blir statliga Hybrit som drar det längsta strået, genom att bolaget i hög grad har kontroll över nyckelspelarna LKAB, Vattenfall, SJ och Svenska Kraftnät. Det verkar också troligt att statliga Hybrit i högre grad kan driva riksdag, länsstyrelse och kommuner framför sig, vilket torde vara nödvändigt för att komma i mål. Det känns överhuvudtaget som att Hybrits planer är mer genomtänkta och realistiska avseende tidsplanen, även om stora frågetecken kvarstår. H2Green Steel tycks dock springa betydligt fortare vilket gör att bolaget inte ska underskattas.

Några kommer att förlora väldigt mycket pengar på denna galenskap och jag tror mig veta vilka som kommer att förlora mest: Skattebetalarna.