Sedan andra världskriget har bostadsmarknaden manipulerats via politiska styrda hyresregleringar. Privata profitörer skulle inte få sko sig på människors behov av bostad. Resultatet av denna politiska välvilja är att Sverige idag lider av akut bostadsbrist. Svartköp av hyresrätter har blivit enda vägen till bostad för mindre bemedlade, just den grupp som skulle skonas från höga hyror. Lägenheter på svarta marknaden kostar också mycket pengar, ibland hundratusentals kronor, trots att köp inte medför äganderätt. Detta betyder att stora grupper inte ens kan köpa svartkontrakt.

246 000 flyktinginvandrare under 2014-2015 har gjort att den sedan länge svåra bostadsbristen blivit akut, vilket får betydande konsekvenser för Sveriges ekonomi. Om flyktinginvandrare och arbetssökande svenskar ska komma i sysselsättning måste de etablera sig i tillväxtorterna där jobben finns och skapas, men där är bostadsbristen som allra värst. Då flyktinginvandrarna varken har kapital eller inkomst och knappast får banklån kan man utgå från att samhället måste bekosta deras bostäder, en generositet som varken omfattar svenska skattebetalare eller ungdomar som söker sitt första jobb.

Kring Sveriges tillväxtorter finns i stort sett obegränsat med mark, men knappt någon är byggbar. Denna paradox förklaras av det kommunala planmonopolet. Kommunerna vill ha mycket bra betalt för sin mark. De passar också på att ta ut alla möjliga avgifter av dem som vill bygga, ofta i kombination med långtgående krav på andra insatser.
Upprättande av detaljplaner handlar emellanåt om processer på 5-10 år. Privata markägare säljer inte eftersom de får för dåligt betalt för mark som inte är detaljplanerad och varför skulle någon köpa mark som inte får exploateras? Lägg därtill miljöaktivister som fördröjer och ibland helt lyckas omintetgöra nödvändiga byggprojekt. Inte är det konstigt att nyproducerade bostäder blir oerhört mycket dyrare än den egentliga byggkostnaden.

På något sätt måste stora arealer kring tillväxtorterna lösgöras ur det kommunala planmonopolet och på något sätt måste bostadsmarknaden avregleras. Problemet med avreglering är att det först blir sämre innan det blir bättre. Vid en avreglering kommer hyrorna att rusa och det kommer att ta 10-15 år innan byggandet hunnit i kapp och marknaden balanserats, varför en avreglering på marknadens villkor inte är politiskt genomförbar.

Regeringen anser med stöd av Boverkets bedömning att 700 000 bostäder måste byggas till 2025 för att möta behoven. Då är det dags att sätta fart eftersom detta betyder att en ny bostad ska färdigställas varannan minut under tio års tid (40 tim/v under 52 v per år). 700 000 bostäder kommer inte att byggas utan massiva statliga insatser i kombination med avreglerade hyror, vilket måste ske stegvis med statliga subventioner. Men, varifrån ska pengarna komma när dessutom gott över hundra tusen människor ska bo utan att betala för sig?

Den krassa sanningen är att antalet nyproducerade bostäder kommer att bli en bråkdel av regeringens stolta mål, vilket får svåra konsekvenser för sysselsättningen och därmed för Sveriges ekonomi. Flyktinginvandrarnas utanförskap kommer dessvärre att cementeras i betydligt högre grad än nya husgrunder.

Bostadsmarknaden blottar socialismens sanna ansikte med alla klassiska ingredienser som underutbud, skyhöga priser, köer, underliga och kontraproduktiva regelverk, svarthandel och givetvis gräddfiler för politiker och fackpampar. På en fri marknad kommer ”den osynliga handen” att lösa alla de problem som skapats av klåfingriga socialister och som gjort att vanligt folk inte har råd att bo. Men ännu saknas politisk vilja för avreglering. ”Det tänker jag inte utsätta svenska folket för”, säger statsminister Löfvén.