Jag växte upp i ett hårt reglerat och socialdemokratiskt styrt Sverige. Livet var på sätt och vis ganska enkelt då ingen valfrihet fanns. Få funderade på att starta eget då varken skola eller samhälle inbjöd till privata initiativ.

Flyg, järnvägar, energiförsörjning, radio & TV, telefoni, apotek, Posten, vård, skola och omsorg var alla samhälleliga monopol, liksom givetvis polis, brandförsvar och militär. Andra områden dominerades av statliga företag som LKAB, NJA, Procordia och Domänverket eller av folkrörelse-bolag som också styrdes av socialdemokrater, som t ex KF (Coop), HSB, OK, Folksam, ABF och Fonus. Från vaggan till graven i socialdemokratiska händer. Då de flesta kommuner var S-styrda var det inte konstigt att just HSB och KF alltid fick de bästa byggrätterna mitt i centrum. Jag har från säker källa fått återberättat hur det gick till när HSB bjöd kommunalpamparna på resor till Polen, men jag ska bespara er detaljerna. Kan ändå säga att jag värdesätter att kvinnor har brutit männens maktmonopol.

Sverige var ett socialistiskt land. Löntagarfonderna var i början av 1980-talet en hårsmån från att fullända den svenska socialismen, för att inte säga kommunismen, då det privata ägandet skulle avskaffas genom att företagen gradvis övergick i facklig ägo. Facken var oerhört mäktiga med LO i spetsen där medlemskap i facket automatiskt medförde medlemskap i Socialdemokratiska Arbetarpartiet, den så kallade tvångsanslutningen. Facken bredde ut sig över hela samhället och krävde styranderätt över universitetens utbildningsplaner.

Det förekom excesser bland maktens S-män men ändå inte riktigt på de nivåer som systemet inbjöd till.  Sverige var riggat för att bli ett Vitryssland eller Moldavien, men så blev det inte. Någonstans fanns en tro på marknadsekonomin även inom socialdemokraterna. De insiktsfulla visste.

Det tog 12 veckor att få en telefon installerad trots att Televerket hade 60 000 anställda. Staten hade generöst nog ökat antalet TV-kanaler från en till två. När jag ringde till SJ i Luleå för att boka biljetter möttes jag av en vresig och hotfull röst, som i bästa fall fräste fram upplysningar om när tågen gick, blandat med svordomar och stön. Jag brukade cykla 2 km till Luleå C för att själv läsa den anslagna tidtabellen. En gång hade jag mage att fråga om avgångstider i södra Sverige, då snäste mannen ”Det får du läsa i lilla kommunickan!”, innan luren kastades på. Genom efterforskningar bland bekanta som jobbade på SJ fick jag reda på att ”Lilla Kommunikationstabellen” normalt innehades av tågkonduktörer, vilket innebar att jag nog kunde fråga på tåget. Hoppfullt.

Jag tog alltid tåget till Stockholm, 14 timmar i 2:a klass, eftersom SAS biljettpriser inte var överkomliga. Det kostade åtskilliga tusen att flyga Luleå-Stockholm. Tror det kostade 12 000 en gång i mitten av 80-talet då jag flög Stockholm-Paris i jobbet. Givetvis mellanlandning i Köpenhamn, vilket var den struktur som passade SAS, men inte kunderna. Att vara SAS-anställd var en dröm med livslång anställning sockrat med förmåner och de bästa pensionsavtalen i Sveriges historia.

Flyget avreglerades 1992. Ryan Air, Norwegian med flera har bevisat att SAS biljettpriser var 5-10 gånger för höga. Det gnisslade en del vid avregleringen. Det är nog inte lika kul att vara anställd på Norwegian 2015 som på SAS 1985. Vi har sett konkurser där resenärernas biljetter blivit värdelösa. Vi har sett skolföretag i konkurs med svåra konsekvenser för eleverna.

Ingen säger att marknadsekonomi är perfekt. Men jag säger att den är flerdubbelt effektivare och att den leder till lägre kostnader och konsumentorienterat beteende. Därför ska vi ha fritt företagande och fri konkurrens inom vård, skola och omsorg.