Enkelt och logiskt att spara 95 miljarder per år

Idag kom nyheten att EU diskuterar att ta emot 20 000 asylinvandrare, som ska fördelas efter en nyckel baserat på medlemmarnas storlek, arbetslöshetsnivå och tidigare mottagning av asylinvandrare. Bra logik men med tanke på att Sverige under 2015 tar emot 150 000 asylinvandrare låter kvoten 20 000 för hela EU som ett dåligt skämt. Men med tanke på att EU nu planerar kanonbåts-humanism genom att sänka flyktingsmugglarnas båtar vid Libyens kust kanske 20 000 illustrerar EU:s verkliga avsikter?

Eftersom Sverige tagit emot, och håller på att ta emot, volymer som nu är 20 gånger högre än de andra medlemmarna (Tyskland undantaget) måste EU:s nyckel rimligen betyda att Sveriges kvot nu är NOLL asylinvandrare. Sverige kan då tillämpa det förslag som den aktade publicisten Bertil Torekull framförde för någon vecka sedan: Sverige ska ta en time out för all asylinvandring. Stoppet bör vara i fem år, därefter ska vi ta emot kvoter enligt genomsnittlig EU-nivå. Vi bör påminna oss om att den tickande kostnaden för tidigare och pågående asylinvandring är långsiktig och att den inte kan minskas. Sverige har gjort sitt och betydligt mer än vi har råd med för lång tid framåt.

Eftersom jag inte tror att ett totalstopp är politiskt genomförbart räknar jag istället med att asylinvandringen minskas till genomsnittlig EU-nivå, d v s med 90%, vilket medför en besparing på cirka 65 mdr.

Vad avser det budgeterade utlandsbiståndet på 40 mdr är det i praktiken 30 mdr eftersom 10 mdr används för flyktingmottagningen. Av de 30 miljarder som inte käkas upp av SIDA:s 650 anställda eller av högavlönade konsulter inom Sveriges bidragsindustriella komplex, går det mesta till länder i Afrika söder om Sahara.  Mottagarländerna ligger i världstopp avseende korruptionsindex varför mycket av pengarna oundvikligen hamnar i fickorna på lokala politiker och tjänstemän i flera nivåer. Biståndsbudgeten kan minskas till 10 mdr, som ska användas till riktat katastrofbistånd där det som mest behövs. SIDA läggs ned och ersätts av en ny myndighet med 50 anställda som hanterar katastrofbiståndet. Besparing 30 mdr kr / år.

Nedläggning av SIDA raserar världsbilden för många svenskar i min generation och äldre, men det handlar om narcissism. Många inbillar sig att Afrika och delar av Asien rasar ihop om det svenska biståndet uteblir. Sanningen är att det svenska biståndet är försumbart. Att påstå att Sverige är en ekonomisk dvärg i världen är att överdriva, vi är mycket mindre än så. Sveriges biståndsmodell är sedan länge obsolit. Genom riktade insatser kommer biståndet till verklig nytta. Vad avser utvecklingen i Afrika söder om Sahara så har kineserna tagit kommandot med sin nykolonialism version 2.0, än så länge mycket framgångsrik för alla parter. Låt mig påminna om att Kinas befolkning är 150 gånger större än Sveriges.

Vad avser EU-avgiften på 40 mdr, varav cirka 15 mdr är bistånd, så kan vi inte räkna med att kunna sänka den. Besparing: Noll kronor.

Sammanfattningsvis:

Asylinvandring minskas till EU-nivå: 65 mdr i besparing.

Utlandsbiståndet minskas till 10 mdr: 30 mdr i besparing.

TOTAL BESPARING: 95 MILJARDER KRONOR PER ÅR

En besparing på 95 miljarder kronor per år kan enkelt och snabbt göras genom politiska beslut som ensidigt fattas av Sverige. Det betyder att Sverige ger upp positionen som ”humanitär stormakt”, men att Sverige ändå kvarstår som ansvarstagande i rimliga proportioner i likhet med övriga Europeiska länder. Sverige har under ett halvt sekel varje år pumpat ut mest bistånd i världen, f n 1.1% av BNP, nu kan vi gott lägga oss något under genomsnittet.

I mitt nästa inlägga ska jag redogöra för vad frigjorda medel på 95 miljarder skulle betyda för Svenska folket.

Kostnad för att vara världens humanitära stormakt, 2015: 180 miljarder!

I mitt inlägg 5 maj redovisade jag de ”tickande” kostnaderna för all asylinvandring före 2015, vilken uppskattas till 53 miljarder per år. I inlägget 6 maj lade jag till övriga budgeterade kostnader 2015 och landade då på siffran 125 miljarder kronor, som är totalkostnaden för asylinvandring 2015.

För att få en komplett bild för vad Sveriges totala kostnader är för att försvara självbilden av ”humanitär stormakt” måste Sveriges utlandsbistånd och kostnaden för EU-medlemskapet läggas till.

Sveriges utlandsbistånd uppgår enligt statsbudgeten 2015 till 40 miljarder kronor.

EU-medlemskapet kostar 40 miljarder, varav 10 miljarder går tillbaka till Sverige, vilket ger en nettokostnad på 30 miljarder. Av de 30 miljarderna går en betydande del till att driva den byråkratiska kolossen EU, men merparten går till att stödja föråldrade jordbruk (40% av EU:s budget) i Syd- och Östeuropa samt till infrastrukturprojekt, arbetsmarknadsstöd och andra typer av stöd inom samma områden. EU handlar till stor del om att Nordeuropa transfererar pengar till syd och öst. Jag antar här lågt räknat att hälften av de 30 nettomiljarderna, alltså 15 miljarder, i praktiken är bistånd som transfereras via EU.

Då kan vi summera den totala kostnaden, 2015:

Utlandsbistånd:  40 mdr (enligt statsbudgeten)

Bistånd via EU: 15 mdr (uppskattning, del av medlemsavgiften på 40 mdr)

Asylinvandring 125  mdr (se inlägg 6 maj, samt 5 maj)

TOTAL KOSTNAD FÖR BISTÅND OCH ASYLINVANDRING 2015: 180 MILJARDER KRONOR

Sveriges totala kostnad för asylinvandring och bistånd landar 2015 på cirka 180 miljarder kronor. Siffran gör inte anspråk på att vara exakt. Man kan ägna månader åt att analysera EU:s och SIDA:s budgetar (SIDA:s budget borde snarare kallas dimridå då den ger intryck av att vara mycket detaljerad, men i själva verket tycks vara skapad för att dölja den väsentliga informationen). Även Joakim Ruists akademiska avhandling om asylinvandringens kostnader är en uppskattning. Jag vågar ändå påstå att den korrekta siffran med 100% säkerhet ligger i intervallet 160 – 200 miljarder och det kanske ändå inte är just siffrans exakthet som är det väsentliga. Det väsentliga är de politiska beslut som fattas idag och som sätter kursen för framtiden. Historien kan vi inte ändra.

180 mdr motsvarar 20% av statsbudgeten, 4,6% av BNP. 180 mdr motsvarar 18 367 kr / invånare. Räknat per sysselsatt svensk blir det 45 000 kr per år. Jag tror att alla kan inse att det handlar om belopp som är av avgörande betydelse för såväl samhällsekonomin som för svenskarnas privatekonomi.

Sverige är det generösaste landet i världen avseende bistånd. Sverige står också ut som det generösaste landet i världen avseende flyktingmottagning, vilken dessutom just nu accelereras bortom allt förstånd. Tillsammans blir bördorna alltför tunga, med tanke på att det faktiskt finns behövande svenskar, vilket jag ska återkomma till.

I mitt nästa inlägg ska jag berätta hur vi med egna politiska beslut kan sänka de 180 miljarderna med 95 mdr kronor per år. Därefter ska jag diskutera hur besparingen kan användas för att komma behövande medborgare till godo.

Den osminkade sanningen om asylinvandringens kostnader

I föregående inlägg konstaterades, enligt en rapport av Joakim Ruist vid Göteborgs Universitet, att den ”tickande kostnaden” för all tidigare asylinvandring före 2015 uppgår till 53 miljarder kronor under 2015. Med detta faktum som bakgrund kan vi nu titta på vad asylinvandringen totalt kostar under 2015, då vi lägger till de budgeterade kostnaderna för 2015:

Tickande kostnader:                 53 mdr (nuvarande effekter av all tidigare asylinvandring).

Migrationsverket:                     35 mdr (Statsbudgeten 2015)

Integration och jämställdhet: 17 mdr (Statsbudgeten 2015)

Nystartsjobb:                               20 mdr (AF:s hemligstämplade kostnader, se tidigare inlägg)

Total kostnad asylinvandring: 125 miljarder kronor 2015

2015 betalar övriga svenskar (de 93% som inte är asylinvandrare) knappt 14 000 kr per person i totala kostnader för asylinvandringen. Räknat per sysselsatt svensk (i 93%-gruppen) blir kostnaden 25 000 kr / år.

Sammanfattning: Den totala kostnaden för asylinvandrare 2015 uppgår till 125 miljarder kronor, vilket motsvarar 3.2% av Sveriges BNP. Kostnaden för asylinvandrare 2015 motsvarar 14% av statsbudgeten 2015 (887 miljarder).

2015 tar Sverige emot cirka 150 000 asylinvandrare, inklusive anhöriginvandring. Kostnaden för detta ska rymmas inom budgeterade kostnader i tabellen ovan. MEN, budgeten avser bara ett enda år fastän effekten är synnerligen långvarig. Det handlar om ekonomiska åtaganden som sträcker sig över 40-50 år då en stor del av asylinvandrarna i praktiken måste försörjas på livstid.

OCH, MYCKET VÄRRE BLIR DET. Regeringen planerar för 400 000 asylinvandrare under de kommande 5 åren, men med dagens takt pekar siffran snarare på det dubbla.

Sverige kommer inte att klara den snabbt accelererande kostnadschock som genereras av asylinvandring på 400 000 – 800 000 inom fem år. Sverige kommer inom snar framtid ha ”tickande” och över lång tid bestående kostnader som motsvarar 20-30% av statsbudgeten. Detta innebär att även om Sverige stoppar flyktingmottagandet helt och hållet, vilket kommer att ske spontant då systemen bryter samman och väljarna förpassar de ansvariga politikerna ur Riksdagen, så kommer Sveriges ekonomi att vara ödelagd för decennier framåt. Personligen är jag djupt oroad över hur vår demokrati kommer att påverkas.

Hur kan Sveriges DÖ-politiker tro sig ha mandat att spela bort vårt välstånd och våra barns framtid? Ödets ironi är att just våra asylinvandrare är de som kommer att drabbas hårdast, ett öde de delar med andra ekonomiskt svaga grupper som t ex de 770 000 pensionärerna som lever på statlig garantipension.

Det anses cyniskt och lågt att fråga sig hur långt vår humanism ska sträcka sig i ekonomiska termer, men med tanke på att 51 miljoner människor är på flykt i världen enligt FN, så är det just precis vad Sverige måste göra och anpassa sig efter. Detta förutsätter dock politiskt ledarskap, vilket f n inte finns. Ett välfärdssamhälle med omfattande offentlig service kan inte bara ha medborgare som konsumerar service, det måste också finnas skattebetalare som finansierar servicen. Därför kan aldrig länder med högklassig offentlig service ha helt öppna gränser.

I mitt nästa inlägga ska jag redogöra för de sammanlagda effekterna av Sveriges asylinvandring och vårt utlandsbistånd.

Tickande kostnader för asylinvandring FÖRE 2015: 53 miljarder!

All forskning visar att arbetskraftinvandringen som pågick cirka 1955-1985 var en mycket god affär för Sverige. Invandrarna började omgående bidra till samhället genom att betala skatt. ETT STORT TACK till alla strävsamma Finländare, Italienare, Juggar, Turkar, Greker, Polacker m fl som kommit hit och slitit i industri, omsorg, taxibilar, städföretag och restauranter och därigenom berikat oss ekonomiskt och naturligtvis även i många andra avseenden.

Sedan mitten av 1980-talet har invandringen successivt förskjutits mot asylinvandring (flyktinginvandring), som idag totalt dominerar. Cirka 7% av dagens svenskar, cirka 680 000, utgörs av f d asylinvandrare. I ekonomiskt avseende är detta problematiskt.

I februari kom en rapport från Göteborgs Universitet, ” Refugee immigration and public finances in Sweden”, skriven av Joakim Ruist. Rapporten som borde varit ett bombnedslag i debatten har förbigåtts med största möjliga tystnad.

Ruist analyserar i sin rapport de ekonomiska konsekvenserna av den totala asylinvandringen fram till idag. De ”tickande” kostnaderna 2015 för all tidigare asylinvandring (före 2015) uppskattas till 53 miljarder kr per år, motsvarande 1.35% av BNP. Pengar som via olika system transfereras till de cirka 7% av svenskarna som kommit hit som asylinvandrare, från övriga 93% av befolkningen. Det betyder att övriga 93% av svenskarna betalar närmare 6 000  kr / person / år till gruppen asylinvandrare före 2015. Räknat per förvärsarbetande blir siffran drygt 10 000 kr / år. Det kan noteras att Ruists resultat överensstämmer väl med vedertagna internationella studier som t ex Robert Rowthorns välkända rapport ”The fiscal impact of immigration on the advanced economies”.

(Tickande kostnader ska inte förväxlas med den ackumulerade kostnaden under hela tidsperioden, vilken är oerhört mycket högre, eftersom den tickande kostnaden endast avser ett år.)

4/5 av transfereringen beror på att gruppen asylinvandrare bidrar väsentligt lägre i form av skatter då deras inkomster endast är 60% av genomsnittet, vilket gör att flertalet är beroende av olika former av bidrag. Hälften av transfereringen sker via det allmänna pensionssystemet, men även exempelvis arbetslöshetsersättning, sjukersättning, föräldraersättning, socialbidrag och förtidspension är betydande poster.

Bara 1/5 av transfereringen sker genom att asylinvandrare använder trygghetssystemen mer än Sverigefödda. Nämnas kan att de besöker sjukvård 1.3 gånger mer, drar extraresurser i skolan och att de är 2.5 gånger överrepresenterade avseende kriminalitet, siffrorna hämtade ur Ruists rapport.

Det kan inte nog betonas att asylinvandrare är lika goda människor och lika goda svenskar som alla andra. Förklaringen till gruppens svaga ekonomiska ställning är att de har mycket dåliga förutsättningar att lyckas. Deras utbildningar är sällan gångbara i Sverige. Många i gruppen har bara gått något år i skola, analfabetism är vanligt förekommande. För de som talar utomeuropeiska språk är det svårt att lära sig så pass god svenska som krävs på dagens arbetsmarknad – den tid då företagen anställde folk för att lyfta kartonger eller skruva åt bultar med skiftnyckel är sedan länge förbi. Lägg därtill den omfattande diskriminering som råder på arbetsmarknaden. Asylinvandrarna har alla odds emot sig.

2015 tar Sverige emot cirka 150 000 asylinvandrare (inklusive anhöriginvandring), av vilket man kan dra slutsatser för framtiden. Ruists rapport visar att kostnaden för asylinvandrare är skyhög de första åren för att klinga av mot normalläget efter cirka 20 år. Sverige befinner sig just nu i en pågående kostnadschock, som tveklöst kommer att resultera i totalhaveri.

Ovanstående analys behandlar de tickande kostnader som pågår idag som följd av de asylinvandrare som kommit till Sverige före 2015. Dessa kostnader är inte direkt synliga i några budgetar då de kamoufleras i de olika systemen.

I mitt nästa inlägg ska jag presentera den osminkade sanningen om vad den totala kostnaden för asylinvandringen är 2015, då även de officiellt budgeterade kostnaderna för 2015 beaktas.

I mitt näst-nästa inlägg ska jag redogöra för de sammanlagda effekterna av Sveriges asylinvandring och utlandsbistånd.

Därefter ska jag utveckla mitt resonemang kring hurvida det kan finnas alternativ till den politik som gör Sverige till ett fattigt land.

Någon måste våga säga sanningen. Vissa tycker att det är cyniskt, rentav omoraliskt, att lägga fakta på bordet och att beakta vad pengarna alternativt skulle kunna användas till. Men en ökad kostnad på en budgetpost innebär ofrånkomligen en åtstramning på någon annan post, eftersom en budget är ett kommunicerande kärl. Detta matematiska faktum har inget med människosyn att göra.

Svenska folket har rätt att få veta. Väljarna har rätt att fatta sina beslut på korrekta grunder. Det kallas demokrati.

Dags för Feminism 2.0!

När jag gick i skolan på 1960-talet var det otänkbart att tjejer spelade fotboll. Förekom aldrig. För att inte tala om ishockey, brottning, tyngdlyftning och boxning. Tjejerna sprang omkring i trikåer, med sockeplast på fötterna och utförde gymnastiska övningar. Sen kom Pia Sundhage.

Arbetsmarknaden för kvinnor var i paritet med idrottens värld. Kvinnorna var utestängda från i stort sett alla maktbefattningar och därmed starkt lönediskriminerade.

Idag är gränserna sprängda. Det tog 50 år av feministiskt arbete, mindre justeringar återstår innan vi har ett totalt jämlikt samhälle. Feministerna mal på och fortsätter att via regelverk och lagstiftning kräva positiv särbehandling av kvinnor (= negativ särbehandling av män).

Ofta har lesbianer gått i frontlinjen, särskilt under 1970-talet, vilket kanske förklarar varför feminismen ofta sammanvävts med allmänt manshat. Det är dessbättre inte längre PK att tala om ”mansgrisar”, men fortfarande PK i politik och media att uttala sig nedvärderande om män i allmänhet, särskilt om medelålders vita män, med Schyman och Romson som tydliga exempel. Lättplockade poänger. Men det kan kosta också. När Romson i Almedalen hetsade mot medelålders vita män som kör SUV så lär det ha bidragit starkt till MP:s misslyckande i valet. Romson glömde att många av MP:s väljare utgjordes av just medelålders vita män. Hon missade också att det framförallt är kvinnor som kör SUV. Förutom att hela hennes tankefigur var på dagisnivå. Riktigt så enkelt är det inte att män står för allt ont i världen och kvinnor för allt gott. Tänk om en manlig politiker ställde sig och hetsade mot kvinnor i allmänhet?

Det måste vara dags för Feminism 2.0 nu. Varför spela på männens villkor? Varför definiera sig i förhållande till män? Istället för att i all oändlighet kräva att män ska släppa ifrån sig makt och positioner och tillhandahålla kvinnliga gräddfiler bör kvinnor göra som män gjort i alla tider: Skapa sin egen spelplan och bygga sina egna strukturer. Det kallas entreprenörskap.

60% av de studerande på juridiklinjen är tjejer. Tjejer dominerar även på betygsplanet. Så har det varit i många år. Ändå påstås nyexaminerade tjejer få en månadslön som är 3 000 kr lägre än killarna. Hos de mansdominerade advokatbyråerna påstås tjejer få lägre kvalificerade arbetsuppgifter. Nog låter det som strukturell könsdiskriminering.

Här bjuder jag er juristtjejer på lösningen:

Eftersom ni bevisligen är många och duktiga, ta tag i saken och starta advokatbyråer! Då kan ni anställa vilka ni vill och sätta vilka löner ni vill. Vi män är redan vana vid att jobba med kvinnliga jurister och tycker i allmänhet att det är trevligare, varför jag med säkerhet kan säga att manliga beslutsfattare med nöje kommer att anlita er. De många kvinnliga beslutsfattarna har ni ju redan som i en liten ask. Go-go-go!

Är det inte dags för Feminism version 2.0? En värld där kvinnorna kör på oberoende av mäns godkännande. En mindre könsfixerad värld. Jag vet i alla fall vilka råd som jag kommer att ge mina döttrar: Betrakta er inte som offer. Gör som Pia Sundhage – agera istället för att kritisera. Det är så världen kan förändras.

Därför ska vi ha fri konkurrens inom vård, skola och omsorg

Jag växte upp i ett hårt reglerat och socialdemokratiskt styrt Sverige. Livet var på sätt och vis ganska enkelt då ingen valfrihet fanns. Få funderade på att starta eget då varken skola eller samhälle inbjöd till privata initiativ.

Flyg, järnvägar, energiförsörjning, radio & TV, telefoni, apotek, Posten, vård, skola och omsorg var alla samhälleliga monopol, liksom givetvis polis, brandförsvar och militär. Andra områden dominerades av statliga företag som LKAB, NJA, Procordia och Domänverket eller av folkrörelse-bolag som också styrdes av socialdemokrater, som t ex KF (Coop), HSB, OK, Folksam, ABF och Fonus. Från vaggan till graven i socialdemokratiska händer. Då de flesta kommuner var S-styrda var det inte konstigt att just HSB och KF alltid fick de bästa byggrätterna mitt i centrum. Jag har från säker källa fått återberättat hur det gick till när HSB bjöd kommunalpamparna på resor till Polen, men jag ska bespara er detaljerna. Kan ändå säga att jag värdesätter att kvinnor har brutit männens maktmonopol.

Sverige var ett socialistiskt land. Löntagarfonderna var i början av 1980-talet en hårsmån från att fullända den svenska socialismen, för att inte säga kommunismen, då det privata ägandet skulle avskaffas genom att företagen gradvis övergick i facklig ägo. Facken var oerhört mäktiga med LO i spetsen där medlemskap i facket automatiskt medförde medlemskap i Socialdemokratiska Arbetarpartiet, den så kallade tvångsanslutningen. Facken bredde ut sig över hela samhället och krävde styranderätt över universitetens utbildningsplaner.

Det förekom excesser bland maktens S-män men ändå inte riktigt på de nivåer som systemet inbjöd till.  Sverige var riggat för att bli ett Vitryssland eller Moldavien, men så blev det inte. Någonstans fanns en tro på marknadsekonomin även inom socialdemokraterna. De insiktsfulla visste.

Det tog 12 veckor att få en telefon installerad trots att Televerket hade 60 000 anställda. Staten hade generöst nog ökat antalet TV-kanaler från en till två. När jag ringde till SJ i Luleå för att boka biljetter möttes jag av en vresig och hotfull röst, som i bästa fall fräste fram upplysningar om när tågen gick, blandat med svordomar och stön. Jag brukade cykla 2 km till Luleå C för att själv läsa den anslagna tidtabellen. En gång hade jag mage att fråga om avgångstider i södra Sverige, då snäste mannen ”Det får du läsa i lilla kommunickan!”, innan luren kastades på. Genom efterforskningar bland bekanta som jobbade på SJ fick jag reda på att ”Lilla Kommunikationstabellen” normalt innehades av tågkonduktörer, vilket innebar att jag nog kunde fråga på tåget. Hoppfullt.

Jag tog alltid tåget till Stockholm, 14 timmar i 2:a klass, eftersom SAS biljettpriser inte var överkomliga. Det kostade åtskilliga tusen att flyga Luleå-Stockholm. Tror det kostade 12 000 en gång i mitten av 80-talet då jag flög Stockholm-Paris i jobbet. Givetvis mellanlandning i Köpenhamn, vilket var den struktur som passade SAS, men inte kunderna. Att vara SAS-anställd var en dröm med livslång anställning sockrat med förmåner och de bästa pensionsavtalen i Sveriges historia.

Flyget avreglerades 1992. Ryan Air, Norwegian med flera har bevisat att SAS biljettpriser var 5-10 gånger för höga. Det gnisslade en del vid avregleringen. Det är nog inte lika kul att vara anställd på Norwegian 2015 som på SAS 1985. Vi har sett konkurser där resenärernas biljetter blivit värdelösa. Vi har sett skolföretag i konkurs med svåra konsekvenser för eleverna.

Ingen säger att marknadsekonomi är perfekt. Men jag säger att den är flerdubbelt effektivare och att den leder till lägre kostnader och konsumentorienterat beteende. Därför ska vi ha fritt företagande och fri konkurrens inom vård, skola och omsorg.

Därför behöver Sverige en tiggerilag!

I mitt inlägg ”Den 18 december 2014 var en historisk dag” konstaterade jag att debatten om invandring och integration äntligen startats genom Göran Hägglunds inlägg. KD fortsätter nu med att kräva att svensk lag ska följas, vilket märkligt nog väcker anstöt, avseende olagliga byggen / bosättningar. KD har naturligtvis rätt i att lagar måste upprätthållas. Enligt Aktuellt igår finns det ett dussin olagliga bosättningar runt Stockholm. I tillägg till detta har ett antal områden innanför tullarna, bl a Sergels Torg förvandlats till permanenta sovläger.

Det började 2009 med att sporadiska tiggare dök upp i Stockholm, Göteborg och Malmö. På sex år har tiggarna intagit orter som Gällivare, Ånge, Säter, Mellerud, Bankeryd och Perstorp.  Jag gissar grovt att det i genomsnitt finns 25 tiggare i Sveriges 1 956 tätorter vilket ger totalt 50 000. Siffran är osäker, det kan likaväl röra sig om 25 000 eller 100 000. Jag vet inte om Agunnaryd med 220 invånare har bofasta tiggare, men jag vet att större orter har många fler än 25. Alldeles säkert är dock att siffran stiger. Med tiggeriet följer enligt många rapporter stölder, inbrott mm.

Efter 6 år betraktar många av tiggarna Sverige som sitt hemland. Nu kommer barnen från hemländerna, vilket vi läser i tidningarna varenda dag. I Sverige levs livet, giftermål arrangeras, barn föds etc.

Sverige håller på att få en bofast och stor befolkning av tiggare och småkriminella, som kommer från några av EU:s fattigaste medlemmar i Sydöstra Europa där de levt segregerade från samhället. Ingen vet var detta stoppar, men utvecklingen accelererar snabbt. Kanske har Sverige 500 000 tiggare om 10 år, vilka ska tas om hand och kommer att belasta trygghetssystemen utan att bidra det allra minsta. Man får väl anta att bofasta familjer med barn födda i Sverige blir svenska medborgare och att de då som andra har rätt till pensioner, sjukvård, bostadsbidrag etc. I tillägg till att Sverige 2015 tar emot cirka 150 000 asylinvandrare så drar jag slutsatsen att våra trygghetssystem, särskilt pensionssystemet, totalhavererar. Ett gott råd till alla sysselsatta svenskar: Lite inte på att staten kan betala pensioner som går att leva på, spar själv!

Ingen betvivlar att dessa människor är utsatta och att de behöver hjälp till värdiga liv, men någon quick-fix finns tyvärr inte då det handlar om processer som sträcker sig över generationer om det ens finns någon lösning. Många vill bygga boenden för tiggarna, vilket i så fall snabbt ökar inflödet. Det finns 10 miljoner Romer inom EU som lever under vedervärdiga förhållanden i sina hemländer och som mer än gärna kommer hit.

Idén med EU:s fria rörlighet av arbetskraft och varor är inte att vissa medlemmar ska dumpa sina sociala problem på andra medlemmar. Därför är den hållbara lösningen att hjälpa dessa utsatta människor på plats i sina hemländer, men de berörda länderna kvitterar inte ens ut EU-medel som redan finns avsatta. Sanningen är att regeringarna i deras hemländer i smyg uppmuntrar att vissa av deras invånare utvandrar till det generösa och vänligt sinnade landet långt där uppe i norr. Sverige ska via EU öka pressen på att hemländerna agerar och att de använder den generösa hjälp som EU erbjuder.

Sverige behöver en tiggerilag som ger möjlighet till repatriering av de som bryter mot lagen. Lokala myndigheter ska givetvis se till att svenska lagar följs avseende detaljplaner, bygglov etc. Innan problemet blivit oöverstigligt och det är ganska bråttom!

Rapport från en banan-monarki i fritt fall

Nedanstående ska läsas i skenet av Sveriges invandringspolitik, medias förljugenhet i frågan och den så kallade December-överenskommelsen (DÖ):

Det finns ett land där politikerna satt demokratin ur spel genom att korrumpera parlamentet. Jag talar inte om Iran eller Belarus.

Det finns ett land där de som fått förtroendet att företräde folkets intressen, inbillar sig att deras uppgift är att mörklägga, ljuga och manipulera. Jag talar inte om Burma eller Zimbabwe.

Det finns ett land där medierna anser att deras uppgift är att vägleda och fostra folket. Jag talar inte om Kina eller Ryssland.

Det finns ett land där politiker och statliga tjänstemän sätter sig över grundlagen, i trygg förvissning att de har stöd för sina brott i regering och riksdag. Jag talar inte om Venezuela eller Pakistan.

Det finns ett land där politikerna anser sig äga rätten att fritt skingra folkets pengar. Jag talar inte om Qatar eller Nigeria.

Det finns ett land där pensionssystemet kommer att haverera men ingen bryr sig. Jag talar inte om Grekland eller Argentina.

Detta är en rapport från Konungariket Sverige i fritt fall, mars 2015.

Det är något som har gått sönder i Sverige.

DÖ-nickarna i Riksdagen liknar en svag styrelse, men utan personligt ansvar.

Jag får många förslag på inlägg, men jag kan tyvärr endast ta in ett fåtal. Nedan en kommentar och utveckling av mitt inlägg den 7 mars (samt 27 och 29 december) avseende december-överenskommelsen, DÖ, skrivet av Carl-Eric Bohlin.
 _______________________________________________________________________________
”Problemet med DÖ är ju en gammal ansats att en minoritetsregering till varje pris ska få igenom sin budget. Nu kan man ju tycka att när Sverige har en socialistisk regering som försöker driva igenom en socialistisk politik, i Europa 2015, något som  inte ens de historiskt radikala franska socialisterna försöker sig på, så borde allianspartierna ha fått nog och agera. Men inte, allianspartierna har ju fått regeringen precis dit de vill, att driva en för Sverige skadlig socialistisk politik, som på sikt ska skada S så mycket att väljarna ska ta avstånd från dem. När Annie Lööf står I riksdagen och orerar om statssocialism blir det det därför riktigt genant. Enligt DI 6/3 är Almega ytterst missbelåtna med DÖ och allianspartiernas agerande att driva regeringen i famnen på V och Ulf Lindberg på Almega säger ”att allianspartierna måste fråga sig om de är beredda att betala ett så högt pris som det här kan bli”. Linberg är rätt ute, men det blir ändå fel. Det är inte allianspartierna, och dess företrädare, som måste betala ett högt pris, utan det är nationen Sverige som skadas av alliansens uppsåtliga beteende.
Man kan jämföra med en situation i ett företag där en svag styrelse inte klarar av ett avsätta en inkompetent men dominant VD. Istället  låter man VD vara kvar med avsikten att denne ska begå ytterligare misstag och driva företaget än mer i botten för att det därefter ska bli enklare att byta ut honom. Ledamoter  i en styrelse som agerar på detta sätt riskerar enligt svensk lag att få betala skadestånd för att uppsåtligt ha skadat det bolag de är satta att ta hand om. VD, däremot, torde klara sig då han kan hävda att han gjort så gott som han kunde och att styrelsen som har utsett honom borde ha gjort ett byte tidigare om den var missnöjd.’
Om man ser till vad regeringen håller på med avseende  välfärdsvinsterna så kan ju S alltid hävda att vi är socialister och en socialistisk politik anser vi vara bra för Sverige. Mp kan ju skylla på S (jag tror många inom MP inte gillar detta). Däremot kan ju allianspartierna inte hävda annat än att detta är skadligt för Sverige. Lööfs agerande i Riksdagen är också en indikation på detta. Och skadligt är det verkligen. Investeringsviljan torde totalt försvinna i berörda verksamheter i och med att utredningen startats. Och vilka banker skulle vilja ställa upp med finansiering.
I Sverige är det ett brott att uppsåtligt skada det man är satt att ta hand om, vare sig det gäller ett barn eller ett företag. Detta regelverk gäller uppenbarligen inte riksdagsledamöter som är satta ta hand om Sverige. Allianspartiernas företrädare skulle ju inte agera som de gör, om de riskerade att personligen skadas.”
 _______________________________________________________________________
Carl-Eric Bohlin i mars 2015

Musen som röt

Många bävade när Margot i sin programförklaring angav att Sverige skulle bedriva ”feministisk utrikespolitik”. Efter några månader gapar Israels och Saudiarabiens ambassader tomma, Sverige är fördömt av hela Arabförbundet, lägg därtill att Ryssland pekar ut Sverige som ansvarigt för kriget i Ukraina. Putin följer tydligen min blogg (skämt), eftersom jag pekade ut Sverige redan den 12 nov (”Carl Bildts ryska vendetta”) och 22 nov ”Det var vi som började kriget”).

Minns vår store f d utrikesminister Bildt som under sina 8 år, utan att själv inse det var Washingtons nyttige idiot i Europa. Moskva betraktar Bildt som CIA-agent och tyvärr inte utan grund. Nu åker vår nymornade statsman Löfvén till Kiev i ett försök att ytterligare reta upp ryssarna. Vi bör av självbevarelsedrift överge vår anti-ryska politik. Vår väldige granne finns kvar även imorgon vare sig vi vill eller inte.

Margot ville göra en ”Palme” och bli omtalad på världsarenan och i historieböckerna. Varken sossarna eller övriga DÖ-partier noterar att Sveriges relativa betydelse i världsekonomin halverats sedan Palmes glansdagar. Sverige står nu för cirka 7 tusendelar av världsekonomin och andelen fortsätter att krympa snabbt. Avseende folkmängd, en dryg tusendel. Dags att gnugga sig i ögonen och inse att Sveriges roll som aktör på världsarenan obönhörligen och för all framtid är förbi. Det blir inga fler stolar i FN:s säkerhetsråd och vad skulle en nation som Sverige ha där att göra?

Sverige har blivit en patetisk mus med storhetsvansinne, som ryter mot elefanter och bufflar, vilka när de orkar bry sig stampar till och tystar den irriterande musen. Vi måste nu omdefiniera vår roll i världen och lämna positionen som världssamvete och självutnämnd humanistisk stormakt, vilket dessutom kostar svenskarnas välstånd. Sverige ska fortsätta stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, i den miljö som finns tillgänglig för mindre och mellanstora Europeiska länder – EU.

Tråkigt nog måste vi be om att få vår förbrukade utrikesminister utbytt, gissar att Margot avgår ”på egen begäran” inom någon vecka.

Framförallt ber vi om en R-E-A-L-I-S-T-I-S-K utrikespolitik som gynnar svenska intressen.