Bostadsmarknaden visar socialismens rätta ansikte

Sedan andra världskriget har bostadsmarknaden manipulerats via politiska styrda hyresregleringar. Privata profitörer skulle inte få sko sig på människors behov av bostad. Resultatet av denna politiska välvilja är att Sverige idag lider av akut bostadsbrist. Svartköp av hyresrätter har blivit enda vägen till bostad för mindre bemedlade, just den grupp som skulle skonas från höga hyror. Lägenheter på svarta marknaden kostar också mycket pengar, ibland hundratusentals kronor, trots att köp inte medför äganderätt. Detta betyder att stora grupper inte ens kan köpa svartkontrakt.

246 000 flyktinginvandrare under 2014-2015 har gjort att den sedan länge svåra bostadsbristen blivit akut, vilket får betydande konsekvenser för Sveriges ekonomi. Om flyktinginvandrare och arbetssökande svenskar ska komma i sysselsättning måste de etablera sig i tillväxtorterna där jobben finns och skapas, men där är bostadsbristen som allra värst. Då flyktinginvandrarna varken har kapital eller inkomst och knappast får banklån kan man utgå från att samhället måste bekosta deras bostäder, en generositet som varken omfattar svenska skattebetalare eller ungdomar som söker sitt första jobb.

Kring Sveriges tillväxtorter finns i stort sett obegränsat med mark, men knappt någon är byggbar. Denna paradox förklaras av det kommunala planmonopolet. Kommunerna vill ha mycket bra betalt för sin mark. De passar också på att ta ut alla möjliga avgifter av dem som vill bygga, ofta i kombination med långtgående krav på andra insatser.
Upprättande av detaljplaner handlar emellanåt om processer på 5-10 år. Privata markägare säljer inte eftersom de får för dåligt betalt för mark som inte är detaljplanerad och varför skulle någon köpa mark som inte får exploateras? Lägg därtill miljöaktivister som fördröjer och ibland helt lyckas omintetgöra nödvändiga byggprojekt. Inte är det konstigt att nyproducerade bostäder blir oerhört mycket dyrare än den egentliga byggkostnaden.

På något sätt måste stora arealer kring tillväxtorterna lösgöras ur det kommunala planmonopolet och på något sätt måste bostadsmarknaden avregleras. Problemet med avreglering är att det först blir sämre innan det blir bättre. Vid en avreglering kommer hyrorna att rusa och det kommer att ta 10-15 år innan byggandet hunnit i kapp och marknaden balanserats, varför en avreglering på marknadens villkor inte är politiskt genomförbar.

Regeringen anser med stöd av Boverkets bedömning att 700 000 bostäder måste byggas till 2025 för att möta behoven. Då är det dags att sätta fart eftersom detta betyder att en ny bostad ska färdigställas varannan minut under tio års tid (40 tim/v under 52 v per år). 700 000 bostäder kommer inte att byggas utan massiva statliga insatser i kombination med avreglerade hyror, vilket måste ske stegvis med statliga subventioner. Men, varifrån ska pengarna komma när dessutom gott över hundra tusen människor ska bo utan att betala för sig?

Den krassa sanningen är att antalet nyproducerade bostäder kommer att bli en bråkdel av regeringens stolta mål, vilket får svåra konsekvenser för sysselsättningen och därmed för Sveriges ekonomi. Flyktinginvandrarnas utanförskap kommer dessvärre att cementeras i betydligt högre grad än nya husgrunder.

Bostadsmarknaden blottar socialismens sanna ansikte med alla klassiska ingredienser som underutbud, skyhöga priser, köer, underliga och kontraproduktiva regelverk, svarthandel och givetvis gräddfiler för politiker och fackpampar. På en fri marknad kommer ”den osynliga handen” att lösa alla de problem som skapats av klåfingriga socialister och som gjort att vanligt folk inte har råd att bo. Men ännu saknas politisk vilja för avreglering. ”Det tänker jag inte utsätta svenska folket för”, säger statsminister Löfvén.


					

PK = Politiskt Korrupt

 

Till slut brast bubblan och Sverige stängde sina gränser. Den humanistiska stormakten tog täten och satte asylrätten ur spel, vilket triggade danskarna att göra detsamma, vilket i sin tur fick följdverkningar i Tyskland och sista ordet är ännu inte sagt.

Sverige står inför svåra prövningar och närmast ofattbara kostnader. Människor bor i tältläger och hangarer där sängarna står sida vid sida, men de är ändå priviligierade jämfört med de stackare som förvisats till öde landsändar på obestämd tid som räknas i år. Nog hade det varit klokare att ha en ansvarsfull och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Hur kunde detta politiska haveri inträffa?

Förklaringen är mediavänsterns kollektiva kränkningar av de som vågade ifrågasätta den närmast okontrollerade massinvandringen, vilket effektivt tystade debatten och förlamade politiken. Mediernas beteende signalerade fritt fram. Aggressiva PK-huliganer satte agendan även i privatlivet och de som tordes ifrågasätta utsattes för ogenerade kränkningar

Regeringen hukade under mediernas tryck istället för att fatta nödvändiga beslut. Ingen vågade ta risken att bli en ny Marcus Birro, inga politiska poäng att tjäna, bara risker. En räddhågsen statsminister förlorade sitt chicken race mot Alliansen som lugnt bidade sin tid, väl medvetna om vem som skulle få bära hundhuvudet.

Rasistkortet spelades reflexmässigt, lättvindigt och litet för ofta av malliga PK-människor. Men, till sist träffades De Politiskt Korrekta av rikoschetter från sina egna kulor och demaskerades som De Politiskt Korrupta. Vinnare: Sverigedemokraterna, som i breda lager uppfattas som det enda parti som ville ta ansvar i en svår tid, ensamma om att stå upp för Sverige och svenskarna. Förlorare: 100 000-tals flyktingar som under de närmaste decenniet kunde beretts en fristad i Sverige under värdiga former, partier som tappat väljare, medier som tappat trovärdighet, men störst förlorare är ändå svenska folket som nu betalar med pengar och förlorad trygghet där kvinnor är särskilt utsatta.

Nu när vinden vänt befinner sig PK-huliganerna på defensiven. De verkar dock inte ha något problem med att vända kapporna med motiveringen att de aldrig haft fel egentligen, deras åsikter var rätt då. Jag har sett människor som i privatlivet är kända för avsaknad av empati och som mellan skål och vägg är smygrasister, orera och skriva Facebook-inlägg om vikten av humanism och medmänsklighet. Det känns som många med beräkning tagit chansen att framställa sig själva i fördelaktig dager, som kloka och medkännande människor. Men, egentligen är de bara ängsliga opportunister som inte törs stå för sina åsikter. Politiskt Korrupta helt enkelt.

 

Allt detta får vi för 95 miljarder

I mitt föregående inlägg visade jag hur Sverige enkelt kan spara 95 miljarder kr per år, genom omläggning av invandrings- och biståndspolitik.

95 miljarder är mycket pengar som exempelvis kan användas till nedanstående paket:

  • Kraftigt sänkta skatter för ALLA som tjänar under 20 000 i månaden så de får 2 000 kr mer i plånboken varje månad.
  • Höjda lärarlöner med 5 000 kr / månad för Sveriges 250 000 lärare.
  • Höjning av den statliga garantipensionen med 50% för 770 000 urfattiga pensionärer.
  • Ökning av försvarsbudgeten med 10 mdr.
  • Ytterligare 5 mdr satsas på integration så att vi bättre kan ta hand de som nyligen blivit svenska medborgare.

OBSERVERA ATT 95 MILJARDER RÄCKER TILL ALLA PUNKTERNA OVAN, DET BLIR FAKTISKT 10 – 15 MILJARDER ÖVER TILL ANNAT OCKSÅ!

(Detta en förenklad bild av pedagogiska skäl. Skattesänkningen för låginkomsttagare  ska inte ha en skarp gräns vid 20 000 per månad. Det är inte bara pensionärer med garantipension som behöver få höjd levnadsstandard etc).

Den största effekten kommer på något längre sikt genom att de 95 miljarder som varje år tillförs Sveriges ekonomi sätter fart på konsumtion och investeringar, vilket skapar nya jobb som i sin tur genererar nya investeringar etc. Med en ekonomi på högvarv där Sverige redan på 2-3 uppnår ekonomisk tillväxt i världsklass ges utrymme för generell minskning av skattetrycket som gynnar alla svenskar, fattiga såväl som rika. Alla svenskar gynnas av fungerande sjukvård, skola, trygghetssystem och politisk stabilitet som kommer med hög ekonomisk tillväxt. Förutom kraftigt höjd levnadsstandard får vi på köpet minskad kriminalitet och ökad personlig trygghet. Kronan återfår sin forna ställning som hårdvaluta vilket gör utlandssemestern billig. Sverige blir åter det stabila, trygga och framgångsrika land det en gång var, innan okunniga och aningslösa politiker satte kursen mot ekonomisk seppuku.

Allt jag beskrivit ovan kan enkelt och snabbt uppnås genom politiska beslut som fattas i Sveriges riksdag. Men våra folkvalda politiker fortsätter att dränera vår levnadsstandard genom en huvudlös politik som utarmar vårt land. Detta är inte i Svenska folkets intresse och jag tror att det kommer att visa sig i valet 2018 då jag vet att de flesta tröttnat och önskar en förändring. Vi är värda bättre än såhär.

Enkelt och logiskt att spara 95 miljarder per år

Idag kom nyheten att EU diskuterar att ta emot 20 000 asylinvandrare, som ska fördelas efter en nyckel baserat på medlemmarnas storlek, arbetslöshetsnivå och tidigare mottagning av asylinvandrare. Bra logik men med tanke på att Sverige under 2015 tar emot 150 000 asylinvandrare låter kvoten 20 000 för hela EU som ett dåligt skämt. Men med tanke på att EU nu planerar kanonbåts-humanism genom att sänka flyktingsmugglarnas båtar vid Libyens kust kanske 20 000 illustrerar EU:s verkliga avsikter?

Eftersom Sverige tagit emot, och håller på att ta emot, volymer som nu är 20 gånger högre än de andra medlemmarna (Tyskland undantaget) måste EU:s nyckel rimligen betyda att Sveriges kvot nu är NOLL asylinvandrare. Sverige kan då tillämpa det förslag som den aktade publicisten Bertil Torekull framförde för någon vecka sedan: Sverige ska ta en time out för all asylinvandring. Stoppet bör vara i fem år, därefter ska vi ta emot kvoter enligt genomsnittlig EU-nivå. Vi bör påminna oss om att den tickande kostnaden för tidigare och pågående asylinvandring är långsiktig och att den inte kan minskas. Sverige har gjort sitt och betydligt mer än vi har råd med för lång tid framåt.

Eftersom jag inte tror att ett totalstopp är politiskt genomförbart räknar jag istället med att asylinvandringen minskas till genomsnittlig EU-nivå, d v s med 90%, vilket medför en besparing på cirka 65 mdr.

Vad avser det budgeterade utlandsbiståndet på 40 mdr är det i praktiken 30 mdr eftersom 10 mdr används för flyktingmottagningen. Av de 30 miljarder som inte käkas upp av SIDA:s 650 anställda eller av högavlönade konsulter inom Sveriges bidragsindustriella komplex, går det mesta till länder i Afrika söder om Sahara.  Mottagarländerna ligger i världstopp avseende korruptionsindex varför mycket av pengarna oundvikligen hamnar i fickorna på lokala politiker och tjänstemän i flera nivåer. Biståndsbudgeten kan minskas till 10 mdr, som ska användas till riktat katastrofbistånd där det som mest behövs. SIDA läggs ned och ersätts av en ny myndighet med 50 anställda som hanterar katastrofbiståndet. Besparing 30 mdr kr / år.

Nedläggning av SIDA raserar världsbilden för många svenskar i min generation och äldre, men det handlar om narcissism. Många inbillar sig att Afrika och delar av Asien rasar ihop om det svenska biståndet uteblir. Sanningen är att det svenska biståndet är försumbart. Att påstå att Sverige är en ekonomisk dvärg i världen är att överdriva, vi är mycket mindre än så. Sveriges biståndsmodell är sedan länge obsolit. Genom riktade insatser kommer biståndet till verklig nytta. Vad avser utvecklingen i Afrika söder om Sahara så har kineserna tagit kommandot med sin nykolonialism version 2.0, än så länge mycket framgångsrik för alla parter. Låt mig påminna om att Kinas befolkning är 150 gånger större än Sveriges.

Vad avser EU-avgiften på 40 mdr, varav cirka 15 mdr är bistånd, så kan vi inte räkna med att kunna sänka den. Besparing: Noll kronor.

Sammanfattningsvis:

Asylinvandring minskas till EU-nivå: 65 mdr i besparing.

Utlandsbiståndet minskas till 10 mdr: 30 mdr i besparing.

TOTAL BESPARING: 95 MILJARDER KRONOR PER ÅR

En besparing på 95 miljarder kronor per år kan enkelt och snabbt göras genom politiska beslut som ensidigt fattas av Sverige. Det betyder att Sverige ger upp positionen som ”humanitär stormakt”, men att Sverige ändå kvarstår som ansvarstagande i rimliga proportioner i likhet med övriga Europeiska länder. Sverige har under ett halvt sekel varje år pumpat ut mest bistånd i världen, f n 1.1% av BNP, nu kan vi gott lägga oss något under genomsnittet.

I mitt nästa inlägga ska jag redogöra för vad frigjorda medel på 95 miljarder skulle betyda för Svenska folket.

Kostnad för att vara världens humanitära stormakt, 2015: 180 miljarder!

I mitt inlägg 5 maj redovisade jag de ”tickande” kostnaderna för all asylinvandring före 2015, vilken uppskattas till 53 miljarder per år. I inlägget 6 maj lade jag till övriga budgeterade kostnader 2015 och landade då på siffran 125 miljarder kronor, som är totalkostnaden för asylinvandring 2015.

För att få en komplett bild för vad Sveriges totala kostnader är för att försvara självbilden av ”humanitär stormakt” måste Sveriges utlandsbistånd och kostnaden för EU-medlemskapet läggas till.

Sveriges utlandsbistånd uppgår enligt statsbudgeten 2015 till 40 miljarder kronor.

EU-medlemskapet kostar 40 miljarder, varav 10 miljarder går tillbaka till Sverige, vilket ger en nettokostnad på 30 miljarder. Av de 30 miljarderna går en betydande del till att driva den byråkratiska kolossen EU, men merparten går till att stödja föråldrade jordbruk (40% av EU:s budget) i Syd- och Östeuropa samt till infrastrukturprojekt, arbetsmarknadsstöd och andra typer av stöd inom samma områden. EU handlar till stor del om att Nordeuropa transfererar pengar till syd och öst. Jag antar här lågt räknat att hälften av de 30 nettomiljarderna, alltså 15 miljarder, i praktiken är bistånd som transfereras via EU.

Då kan vi summera den totala kostnaden, 2015:

Utlandsbistånd:  40 mdr (enligt statsbudgeten)

Bistånd via EU: 15 mdr (uppskattning, del av medlemsavgiften på 40 mdr)

Asylinvandring 125  mdr (se inlägg 6 maj, samt 5 maj)

TOTAL KOSTNAD FÖR BISTÅND OCH ASYLINVANDRING 2015: 180 MILJARDER KRONOR

Sveriges totala kostnad för asylinvandring och bistånd landar 2015 på cirka 180 miljarder kronor. Siffran gör inte anspråk på att vara exakt. Man kan ägna månader åt att analysera EU:s och SIDA:s budgetar (SIDA:s budget borde snarare kallas dimridå då den ger intryck av att vara mycket detaljerad, men i själva verket tycks vara skapad för att dölja den väsentliga informationen). Även Joakim Ruists akademiska avhandling om asylinvandringens kostnader är en uppskattning. Jag vågar ändå påstå att den korrekta siffran med 100% säkerhet ligger i intervallet 160 – 200 miljarder och det kanske ändå inte är just siffrans exakthet som är det väsentliga. Det väsentliga är de politiska beslut som fattas idag och som sätter kursen för framtiden. Historien kan vi inte ändra.

180 mdr motsvarar 20% av statsbudgeten, 4,6% av BNP. 180 mdr motsvarar 18 367 kr / invånare. Räknat per sysselsatt svensk blir det 45 000 kr per år. Jag tror att alla kan inse att det handlar om belopp som är av avgörande betydelse för såväl samhällsekonomin som för svenskarnas privatekonomi.

Sverige är det generösaste landet i världen avseende bistånd. Sverige står också ut som det generösaste landet i världen avseende flyktingmottagning, vilken dessutom just nu accelereras bortom allt förstånd. Tillsammans blir bördorna alltför tunga, med tanke på att det faktiskt finns behövande svenskar, vilket jag ska återkomma till.

I mitt nästa inlägg ska jag berätta hur vi med egna politiska beslut kan sänka de 180 miljarderna med 95 mdr kronor per år. Därefter ska jag diskutera hur besparingen kan användas för att komma behövande medborgare till godo.

Den osminkade sanningen om asylinvandringens kostnader

I föregående inlägg konstaterades, enligt en rapport av Joakim Ruist vid Göteborgs Universitet, att den ”tickande kostnaden” för all tidigare asylinvandring före 2015 uppgår till 53 miljarder kronor under 2015. Med detta faktum som bakgrund kan vi nu titta på vad asylinvandringen totalt kostar under 2015, då vi lägger till de budgeterade kostnaderna för 2015:

Tickande kostnader:                 53 mdr (nuvarande effekter av all tidigare asylinvandring).

Migrationsverket:                     35 mdr (Statsbudgeten 2015)

Integration och jämställdhet: 17 mdr (Statsbudgeten 2015)

Nystartsjobb:                               20 mdr (AF:s hemligstämplade kostnader, se tidigare inlägg)

Total kostnad asylinvandring: 125 miljarder kronor 2015

2015 betalar övriga svenskar (de 93% som inte är asylinvandrare) knappt 14 000 kr per person i totala kostnader för asylinvandringen. Räknat per sysselsatt svensk (i 93%-gruppen) blir kostnaden 25 000 kr / år.

Sammanfattning: Den totala kostnaden för asylinvandrare 2015 uppgår till 125 miljarder kronor, vilket motsvarar 3.2% av Sveriges BNP. Kostnaden för asylinvandrare 2015 motsvarar 14% av statsbudgeten 2015 (887 miljarder).

2015 tar Sverige emot cirka 150 000 asylinvandrare, inklusive anhöriginvandring. Kostnaden för detta ska rymmas inom budgeterade kostnader i tabellen ovan. MEN, budgeten avser bara ett enda år fastän effekten är synnerligen långvarig. Det handlar om ekonomiska åtaganden som sträcker sig över 40-50 år då en stor del av asylinvandrarna i praktiken måste försörjas på livstid.

OCH, MYCKET VÄRRE BLIR DET. Regeringen planerar för 400 000 asylinvandrare under de kommande 5 åren, men med dagens takt pekar siffran snarare på det dubbla.

Sverige kommer inte att klara den snabbt accelererande kostnadschock som genereras av asylinvandring på 400 000 – 800 000 inom fem år. Sverige kommer inom snar framtid ha ”tickande” och över lång tid bestående kostnader som motsvarar 20-30% av statsbudgeten. Detta innebär att även om Sverige stoppar flyktingmottagandet helt och hållet, vilket kommer att ske spontant då systemen bryter samman och väljarna förpassar de ansvariga politikerna ur Riksdagen, så kommer Sveriges ekonomi att vara ödelagd för decennier framåt. Personligen är jag djupt oroad över hur vår demokrati kommer att påverkas.

Hur kan Sveriges DÖ-politiker tro sig ha mandat att spela bort vårt välstånd och våra barns framtid? Ödets ironi är att just våra asylinvandrare är de som kommer att drabbas hårdast, ett öde de delar med andra ekonomiskt svaga grupper som t ex de 770 000 pensionärerna som lever på statlig garantipension.

Det anses cyniskt och lågt att fråga sig hur långt vår humanism ska sträcka sig i ekonomiska termer, men med tanke på att 51 miljoner människor är på flykt i världen enligt FN, så är det just precis vad Sverige måste göra och anpassa sig efter. Detta förutsätter dock politiskt ledarskap, vilket f n inte finns. Ett välfärdssamhälle med omfattande offentlig service kan inte bara ha medborgare som konsumerar service, det måste också finnas skattebetalare som finansierar servicen. Därför kan aldrig länder med högklassig offentlig service ha helt öppna gränser.

I mitt nästa inlägga ska jag redogöra för de sammanlagda effekterna av Sveriges asylinvandring och vårt utlandsbistånd.

Tickande kostnader för asylinvandring FÖRE 2015: 53 miljarder!

All forskning visar att arbetskraftinvandringen som pågick cirka 1955-1985 var en mycket god affär för Sverige. Invandrarna började omgående bidra till samhället genom att betala skatt. ETT STORT TACK till alla strävsamma Finländare, Italienare, Juggar, Turkar, Greker, Polacker m fl som kommit hit och slitit i industri, omsorg, taxibilar, städföretag och restauranter och därigenom berikat oss ekonomiskt och naturligtvis även i många andra avseenden.

Sedan mitten av 1980-talet har invandringen successivt förskjutits mot asylinvandring (flyktinginvandring), som idag totalt dominerar. Cirka 7% av dagens svenskar, cirka 680 000, utgörs av f d asylinvandrare. I ekonomiskt avseende är detta problematiskt.

I februari kom en rapport från Göteborgs Universitet, ” Refugee immigration and public finances in Sweden”, skriven av Joakim Ruist. Rapporten som borde varit ett bombnedslag i debatten har förbigåtts med största möjliga tystnad.

Ruist analyserar i sin rapport de ekonomiska konsekvenserna av den totala asylinvandringen fram till idag. De ”tickande” kostnaderna 2015 för all tidigare asylinvandring (före 2015) uppskattas till 53 miljarder kr per år, motsvarande 1.35% av BNP. Pengar som via olika system transfereras till de cirka 7% av svenskarna som kommit hit som asylinvandrare, från övriga 93% av befolkningen. Det betyder att övriga 93% av svenskarna betalar närmare 6 000  kr / person / år till gruppen asylinvandrare före 2015. Räknat per förvärsarbetande blir siffran drygt 10 000 kr / år. Det kan noteras att Ruists resultat överensstämmer väl med vedertagna internationella studier som t ex Robert Rowthorns välkända rapport ”The fiscal impact of immigration on the advanced economies”.

(Tickande kostnader ska inte förväxlas med den ackumulerade kostnaden under hela tidsperioden, vilken är oerhört mycket högre, eftersom den tickande kostnaden endast avser ett år.)

4/5 av transfereringen beror på att gruppen asylinvandrare bidrar väsentligt lägre i form av skatter då deras inkomster endast är 60% av genomsnittet, vilket gör att flertalet är beroende av olika former av bidrag. Hälften av transfereringen sker via det allmänna pensionssystemet, men även exempelvis arbetslöshetsersättning, sjukersättning, föräldraersättning, socialbidrag och förtidspension är betydande poster.

Bara 1/5 av transfereringen sker genom att asylinvandrare använder trygghetssystemen mer än Sverigefödda. Nämnas kan att de besöker sjukvård 1.3 gånger mer, drar extraresurser i skolan och att de är 2.5 gånger överrepresenterade avseende kriminalitet, siffrorna hämtade ur Ruists rapport.

Det kan inte nog betonas att asylinvandrare är lika goda människor och lika goda svenskar som alla andra. Förklaringen till gruppens svaga ekonomiska ställning är att de har mycket dåliga förutsättningar att lyckas. Deras utbildningar är sällan gångbara i Sverige. Många i gruppen har bara gått något år i skola, analfabetism är vanligt förekommande. För de som talar utomeuropeiska språk är det svårt att lära sig så pass god svenska som krävs på dagens arbetsmarknad – den tid då företagen anställde folk för att lyfta kartonger eller skruva åt bultar med skiftnyckel är sedan länge förbi. Lägg därtill den omfattande diskriminering som råder på arbetsmarknaden. Asylinvandrarna har alla odds emot sig.

2015 tar Sverige emot cirka 150 000 asylinvandrare (inklusive anhöriginvandring), av vilket man kan dra slutsatser för framtiden. Ruists rapport visar att kostnaden för asylinvandrare är skyhög de första åren för att klinga av mot normalläget efter cirka 20 år. Sverige befinner sig just nu i en pågående kostnadschock, som tveklöst kommer att resultera i totalhaveri.

Ovanstående analys behandlar de tickande kostnader som pågår idag som följd av de asylinvandrare som kommit till Sverige före 2015. Dessa kostnader är inte direkt synliga i några budgetar då de kamoufleras i de olika systemen.

I mitt nästa inlägg ska jag presentera den osminkade sanningen om vad den totala kostnaden för asylinvandringen är 2015, då även de officiellt budgeterade kostnaderna för 2015 beaktas.

I mitt näst-nästa inlägg ska jag redogöra för de sammanlagda effekterna av Sveriges asylinvandring och utlandsbistånd.

Därefter ska jag utveckla mitt resonemang kring hurvida det kan finnas alternativ till den politik som gör Sverige till ett fattigt land.

Någon måste våga säga sanningen. Vissa tycker att det är cyniskt, rentav omoraliskt, att lägga fakta på bordet och att beakta vad pengarna alternativt skulle kunna användas till. Men en ökad kostnad på en budgetpost innebär ofrånkomligen en åtstramning på någon annan post, eftersom en budget är ett kommunicerande kärl. Detta matematiska faktum har inget med människosyn att göra.

Svenska folket har rätt att få veta. Väljarna har rätt att fatta sina beslut på korrekta grunder. Det kallas demokrati.